OS-krönika
OS 2026 i Milano-Cortina har varit en fröjd att följa hemma i tv-soffan. Många av de svenska utövarna presterade på topp, medan andra floppade, men spänningen och dramatiken är alltid densamma under ett OS.
Hade det än mer gått Sveriges väg, fast på ett annat sätt, hade spelen dessutom hamnat i Sverige och Stockholm-Åre, som var slutkandidat tillsammans med Milano-Cortina, men än en gång fick Sveriges kandidatur se sig besegrad och frågan nu är om vi överhuvudtaget kommer få något OS på svensk mark under 2000-talet.
Årets vinter-OS smygstartade ett par dagar innan den officiella invigningen, med mixed-curling och damhockey.
Redan här bäddades för ett framgångsrikt svenskt mästerskap. Sveriges mixedlag, med syskonen Wranå, vann sina inledande matcher enkelt i curlingen och damkronorna vann sin inledande match mot Tyskland. Den sågs som en nyckelmatch för att kunna gå segrande i gruppen och slippa de nordamerikanska makthavarna i kvartsfinal. Jobbet skulle dock göras även mot, på pappret, enklare nationer och det lyckades Sverige med, med beröm godkänt. Det var extra kul att följa damkronorna i år; Sverige vann sina matcher på ett offensivt och framåtlutat sätt och damhockeyn har överlag utvecklats mycket från föregående mästerskap – jämnare matcher, högre tempo, bättre passningsspel, fler tacklingar. Förstaplats i gruppen blev det och Tjeckien stod för motståndet i kvarten.
Mixedlaget i curling tappade samtidigt greppet om sina curlingstenar och förlorade flera matcher i rad. Nu skulle det plötsligt behövas fyra raka segrar för att ta sig till slutspel; och de fyra slutspelsplatserna och kampen om medaljerna. Men dom vände trenden och började vinna igen, vilket ledde fram till två mycket jämna nagelbitare i semifinal och final.
Damkronorna imponerade i sin kvart med att hålla nollan och vinna med 2-0. I semin mot USA föll de som väntat klart. Lite oväntat blev Schweiz motståndet i bronsmatchen, eftersom dom slagit ut Finland i sin kvartsfinal. Sveriges damer föll tyvärr efter förlängning men var värda ett bättre öde efter en fint genomförd turnering. Besvikelsen efteråt gick inte att ta miste på.
För syskonen Wranå skulle allt avgöras i sista finalstenen och de lyckades spränga bort motståndarna och ordna OS-guld. En fantastisk comeback av laget, vars spel hade havererat halvvägs in i gruppspelet, efter en stark inledning. Det börjades spridas curlingfeber nu hemma i tv-sofforna och på skolgårdarna.
Samma dag som invigningen hölls, var det dags för damernas skiathlon i längdskidor. Frågan var vem som var i bäst form, Ebba Andersson eller Frida Karlsson? Och skulle Jessie Diggins eller norskorna kunna utmana?
Svaret blev att Frida krossade alla och vann överlägset, med Ebba som lika överlägsen tvåa. En fantastisk start på damernas längdskidor och norsk media frågade sig om Frida Karlsson kommer bli ostoppbar på OS.
”Jag har aldrig varit så kär i skidåkning. Det var ett en gång i livet-ögonblick”
– Frida Karlsson efter OS-guldet i skiathlon
Och historian skulle upprepa sig – nästa distans och guld igen för Frida, silver igen för Ebba.
I damernas sprint var det upplagt för svenska medaljer och som dom infriade det. Det blev en historisk svensk trippel: guld-silver-brons och Linn Svahn som kämpat med allt från skador till hjärnskakning fick äntligen kliva högst upp på pallen.
Lika givet på förhand var det som skulle bli en svensk seger i damernas stafett. Men löst före och regnande gjorde det svårkört. Ebba föll in i en banmarkering på sin sträcka och blev sedan rädd i utförskörningen och plogade sig till en dramatisk och omtalad vurpa.
Att hon senare i mästerskapet skulle komma tillbaka och vinna femmilen, när de flesta svenska tjejerna blivit sjuka eller åkt hem, var fantastiskt och ett av de större ögonblicken under hela vinterspelen, dessutom på OS sista dag, då damernas curlinglag också tog guld.
Det syntes tidigt att det inte skulle bli Sveriges mästerskap i skidskytte. Både herrarna och damerna hade problem på sina inledande distanser med både skidor och skytte. Plötsligt slog Ponsilouma till och vann OS-guld på jaktstarten. Det blev sen medaljer i både damernas och herrarnas stafett, men utöver det en missräkning med inga fler individuella medaljer för någon av skidskyttarna. Anna Magnusson var närmast, på en hedervärd men otröstlig fjärdeplats.
Sara Hector åkte i mål på exakt samma tid som en norska i storslalomen, inte bara i första åket, utan även i andra (!) och därmed delade de silvermedaljen.
Frida Westmann slog till med en sensationell fjärdeplats i stora backen i backhoppningen. Ytterst nära en medalj i en sport där Sverige normalt inte tillhör toppskiktet.
Tre kronor kom med ett stjärnspäckat NHL-lag till herrarnas hockeyturnering men satte sig i en svår sits när man fick gå den långa vägen till kvartsfinal, genom att bara komma trea i sin grupp med Finland, Slovakien och Italien. Därmed väntade svårast möjliga motstånd i kvarten, USA. Jänkarna var favoriter men Sam Hallams gäng lyckades ta matchen till förlängning, där de till sist fick ge sig. Hallam fick motta en hel del kritik under turneringen för sin coachning och matchande av kedjor. Ännu en missräkning med honom som förbundskapten, efter semifinalförlusten på hemma-vm senast, också mot USA.
Cornelia Öhlund, 19-åriga junioren, låg överraskande trea efter första åket i slalom, men åkte ur i andra med bruten stav.
Istället knep en annan svenska, Anna Swenn-Larsson en bronsmedalj.
Kanske var förväntningarna för höga på Sara Näslund i skicrossen, många inklusive henne själv förväntade sig guld och hon var inte nöjd direkt efter åken med sin bronsmedalj.
Allt som allt blev OS i Milano-Cortina en succé för de svenska olympiaderna med 18 medaljer, varav 8 guld – lika många medaljer som i Beijing men med ett mer (högre rankat) silver.
Det gör årets vinterspel till det mest framgångsrika någonsin för Sveriges del och jag vågar påstå ett av de mest sevärda, där Sverige var framträdande i många olika grenar och sporter. Stark bredd och stark topp – flaggan i topp!
